Katthjälpen

Hej alla kattvänner!

 

*Det kan tyckas lite frustrerande att jobba på ett katthem. Den allmänna uppfattningen av en "bra" katt är den som kelar och går att klappa. Den som hälsar på en när man kommer hem och som sover hos en om natten. Det är inte helt så hos våra katter, inte hos alla än i varje fall. Små, små utveckligar är det som uppmärksammas och jag minns när jag skrev upp att Mysen hade följt laserpekaren lite med blicken och tyckte att det var en utveckling från hans sida. Och det var ju klart när den rädde stackaren hade haft fullt upp med att hålla koll på mig och inte kunnat släppa mig med blicken ifall jag skulle få för mig att göra något. 

 

*Nu går det att klappa honom. 

 

*Det är dessa små förändringar som gör det hela så otroligt kul och spännande. Det är därför som vi inte anser att någon katt är omöjlig att ta hand om. Förvildade katter är givetvis en utmaning men vi har flera exempel på katter som till slut lyckats få tillbaka tilliten till oss tvåfotingar. Tilliten att vi inte kommer göra dem illa som andra gjort, att de får mat och kärlek. Till slut kan de inte stå emot och det är underbart när det sker. 

 

*Därför kommer här ännu ett klapp-klipp och den här gången är det Tea som låter sig klappas av mig för första gången.

 

 

*Den superhemliga Viola som bor i samma rum är inte lika superhemlig längre. Det är faktiskt inte helt ovanligt att hon är den som sitter längst fram vid dörren när man kommer förbi. Hon är fortfarande väldigt skygg om man kommer i närheten men i måndags var hon bara tvungen att nosa på mitt finger när jag stack den igenom nätet på dörren. Det har aldrig hänt mig förut. Nu väntar jag bara på den dagen då det går att nudda henne utan nät emellan. Och klappa henne, för det ska jag göra!

 

*Tea var förresten jättemjuk att klappa ;)

 

/Marie